25 april

Jag är så himla glad att allt blev som det blev. Jag var så gaaaalet nära på att matcha med familj #1, men nu är jag så jätteglad att det blev så här. Jag kommer bo på ett ställe med mycket sämre väder och jag kommer att jobba varje lördag (förutom en lördag i månad eftersom att man alltid får en weekend off i månaden), men ändå känns det så himla bra. Jag är så nöjd och glad att denna familjen hörde utav sig till mig. Mina värdföräldrar verkar så mysiga.
 
Jag får fortfarande blixtar i huvudet och bah "herregud, vad gör jag?" och blir jättenervös och känner bara att jag borde stanna i Sverige, utbilda mig till någonting och ha kontroll på allt. Men så fort jag tänkt klart den tanken så kommer jag på att det är precis vad jag inte vill göra just nu. Ibland känns det som att jag inte vågar detta, men så tänker jag att vågar man inte så får man ju inte heller se och uppleva någonting. Jag vet att ju närmare jag kommer avresedatum, ju mer kommer jag känna att jag inte vågar detta. Men så tänker jag på alla inrikes weekendresor jag förhoppningsvis kommer göra med nya vänner och då släpper det.
 
Det är först nu, typ fyra månader efter jag ansökte, som jag för första gången känner att detta kommer att hända på riktigt. Nu kan jag kanske ta steget och berätta att jag drar för någon av mina vänner, haha. Det är fortfarande ingen som vet, för jag har själv känt att jag inte har vetat att det kommer att hända.
Kommentera inlägget här: