Isabelle

 

Ett år sedan idag. Min mammas sista julafton. Och jag hade ingen aning. Jag hade ingen aning om att det var din sista jul. Att det var vår sista jul. Jag trodde att vi hade 40 julaftnar kvar. Jag trodde att mina barn skulle få fira jul med dig. Vi satt och skrattade åt det faktum att du skulle kallas för mormor och att pappa skulle kallas för morfar. Du kunde inte se dig själv som mormor. Och jag kommer aldrig få se det heller.

 

Jag har fattat att jag inte kommer vara hemma hos moster och fira jul med hela släkten imorgon. Men jag har inte fattat att du inte kommer att vara där. Du skall ju komma dit med oinslagna presenter, fråga om du kan få låna ett sovrum, låsa in dig där och slå in allting en timma innan tomten kommer. Det har du ju alltid gjort. Du skall ju komma hem till pappa och Linn imorgon och äta en stressig julfrukost innan ni åker iväg. Så gör vi ju alltid.

 

Vi visste att du och jag inte skulle fira jul tillsammans i år. Jag är ju här i USA. Men jag kommer att komma hem, och då skulle du vänta där. Vi skulle fira nästa jul tillsammans. Det var meningen att det bara skulle vara en jul. Inte resten av alla mina julaftnar.