30 juni
Ett år är garanterat det längsta jag har varit ifrån dig. Över ett år har gått sedan jag fick krama dig, sedan jag fick höra din röst, sedan jag fick se ditt leende och dina isblå ögon. Idag är det ett år sedan den där dagen jag vaknade upp på morgonen i panik och visste att det hade hänt. Ett år har gått sedan den där dagen när tio minuters väntan kändes som tio timmar. Ett år sedan har gått sedan Ida från polisen kom med beskedet. Idag är det ett år sedan du försvann från mig.
Det har gått ganska fort. Eller snarare väldigt fort. Och eftersom att det går så fort så hade det varit helt okej, ifall jag visste att denna väntan hade ett slut. Men det behöver inte gå fort. Åren behöver inte springa iväg. För efter alla år så finns inte vår återförening.
Jag saknar dig, mamma. Jag saknar dig verkligen. Vad jag önskar att jag kunde tala om för dig hur mycket jag älskar dig. Vad jag önskar att jag kunde ringa upp dig på skype i helgen. Vad jag önskar att jag kunde krama om dig när jag kommer hem i höst. Vad jag önskar att jag kunde fått alla handskriva brev som jag vet att du hade skrivit till mig och skickat hit. Jag saknar dig, mamma, och vetskapen om att du alltid alltid var stolt över mig. Min USA-resa som vi pratade så mycket om är snart över. Och jag har inte ens fått berätta om den. Du som hjälpte mig i valet om värdfamilj och allting och du som var mer excited än jag själv. Du skulle ju få höra allt.
Jag älskar dig, mamma. Jag kommer alltid att älska dig oändligt mycket och jag tänker fortsätta att göra dig stolt.