Isabelle

Mitt rum nu ser ungefär ut som när jag kom hit för ett år sedan. Jag har hängt tillbaka speglar och tavlor som jag flyttat runt på, ställt tillbaka alla prydnadssaker that drove me crazy i fönstren och jag har renbäddat sängen i de sängkläder som var när jag kom hit. Förra natten sov jag min sista natt i en av världens goaste sängar. Imorgon kommer Jasmine och jag har renbäddat för henne i sängen och skall själv sova på madrass på golvet. Och eftersom att jag har renbäddat i sängen så tänker jag inte sketna ner den inatt utan drar madrassen, trots att jag är ensam. Jag har tömt hela min garderob och hela min byrå på alla kläder, gjort mig av med ytterligare en del och packat ner resten i mina resväskor. Blir till att leva i en resväska i en vecka, och det skall nog gå bra! Jag känner mig stolt över mig själv faktiskt för jag trodde att jag skulle ha mycket svårare att göra mig av med saker, men jag slänger bort beloved clothes like nothing, haha. Jag har tömt alla mina lådor och skåp och det var då SJÄLVASTE vad mycket skit jag har samlat på mig! Jag har slängt så mycket grejer att det är löjligt.

 
Idag upplevde jag min sista jobbonsdag. Saker jag upplever nu är ofta de sista. Nu börjar alla mina sista dagar i Seattle. Sista torsdagen is coming up och sedan de andra dagarna. Jag har fått ledigt i helgen för att vår babysitter kommer över och helt plötsligt fick jag fler planer än vad jag får plats med. Jag messade runt till alla mina älskade amerikanare från gymmet och nu vet jag inte hur jag skall hinna med alla, haha. :( På fredag har jag en liten träff med Sarah som jag inte träffat på superlänge. Hon tränar fortfarande klockan 12 på dagen som jag brukade göra men nu när jag kör på morgonen istället så blir det inte att jag ser henne. Hon såg till att vi fick planerat in en dejt på fredag och jag fick med Tiffany att joina. Vi får se ifall Beth har ork att komma och se oss. Så mysigt, men alla dessa hejdå:en dödar mig. Alla dessa "don't leave!!" are killing me. Värdpappa frågade mig igår vad jag önskar att jag hade gjort mer av under mitt år, och mitt enda korta svar var "crossfit".

 

Jag börjar känna mig redo dock. Ju närmare det kommer, ju mer redo blir jag. Jag sörjer inte lika mycket längre, även om blixtar av sorg kommer ibland. Men det börjar kännas helt okej. Jag längtar efter Emma och att få ha den vänskapen nära mig igen. Fina vänner har jag hittat här, men en Emma kan jag inte hitta någon annanstans. Och jag är glad att jag lämnar Seattle nu. Nu när Seattle är som allra vackrast och innan skolvardagen börjar igen. Jag är taggad att börja träna crossfit hemma i Sverige, jag är taggad att fylla pappas kyl och frys med mat som jag själv har handlat och jag längtar så tills jag får åka motorcykel igen. Det är en bra tecken för att för ett tag sedan så kunde jag inte se något ljus i min hemkomst alls. Nu gör jag det och det börjar kännas okej, som sagt. Jag kommer vara redo när dagen är här om en vecka. Redo, men nog är det tungt alltid.

 

På vårt bibliotek kunde man vara med i ett läsningsprojekt där man skulle skriva ner tio saker som man lärt sig/läst någonstans och efter det fick man gratis inträde till Burke museum of natural history and culture här i Seattle. Det är ett himla häftigt museum med massor utav sjukt gamla grejer. HÄR kan vi snacka ett RIKTIGT museum. Vi snackar riktiga skelett från dinosaurier, fosiler, mamuttar och gamla grejer från istiden. Grejer från maaaasssaaaa miljoner år tillbaka. Fantastiskt och jag fick in Addie i läsprojektet och tillsammans gjorde vi det och fick vår gratisbiljett in till museet och utnyttjade den idag.