20 april - Melbourne
En liten update, people:
När man lever backpacker life så får man dra ner på sina standards en aning. Jag som åkte ifrån Sverige med tankarna att jag kanske skulle kunna ha en egen studiolägenhet i Australien, bor nu i delat rum i en lägenhet där vi alla knappt får plats, haha. Jag började tänka om under min resa på östkusten och insåg att jag antagligen kunde glömma egen lägenhet, men att jag iallafall skulle ha ett eget rum. Jag slutade som sagt upp i en lägenhet där vi delar på våra två somrum allihopa och till och med har en familjemedlem sovandes i vardagsrummet. Ett alternativ jag aldrig trodde att jag själv skulle sluta upp i. Men jag kunde inte önskat mig något bättre. Inte för vilken studiolägenhet som helst skulle jag byta bort den fina familj jag har och det familjelivet vi har i lägenheten. Nu har åtta månader gått i Australien då jag inte haft något som helst eget space och jag trodde förut att jag vid detta lag skulle vara helt galen, men det går förvånansvärt bra. Det är inte alltid smärtfritt, speciellt inte när folk gör ljud som man inte orkar lyssna på, men man har ingen annanstans att gå, haha. Men det går fint! Nu kan jag absolut inte tänka mig ett liv ensam i en egen lägenhet här. DET hade gjort mig galen.
När man lever backpacker life så får man dra ner på sina standards en aning. Jag som åkte ifrån Sverige med tankarna att jag kanske skulle kunna ha en egen studiolägenhet i Australien, bor nu i delat rum i en lägenhet där vi alla knappt får plats, haha. Jag började tänka om under min resa på östkusten och insåg att jag antagligen kunde glömma egen lägenhet, men att jag iallafall skulle ha ett eget rum. Jag slutade som sagt upp i en lägenhet där vi delar på våra två somrum allihopa och till och med har en familjemedlem sovandes i vardagsrummet. Ett alternativ jag aldrig trodde att jag själv skulle sluta upp i. Men jag kunde inte önskat mig något bättre. Inte för vilken studiolägenhet som helst skulle jag byta bort den fina familj jag har och det familjelivet vi har i lägenheten. Nu har åtta månader gått i Australien då jag inte haft något som helst eget space och jag trodde förut att jag vid detta lag skulle vara helt galen, men det går förvånansvärt bra. Det är inte alltid smärtfritt, speciellt inte när folk gör ljud som man inte orkar lyssna på, men man har ingen annanstans att gå, haha. Men det går fint! Nu kan jag absolut inte tänka mig ett liv ensam i en egen lägenhet här. DET hade gjort mig galen.
En dag däremot skulle vår landlord komma på inspektion i lägenheten och kolla så att den var välskött. Nu råkar det också vara så att vi bor fler människor än vad vi får bo i vår lägenhet, så vi fick ställa oss och skruva ner hälften av våra sängar och gömma ute på balkongen och gömma så mycket grejer vi kunde som kunde få det att se ut som att vi bodde så många som vi gör, haha! Under tiden inspektören var hemma hos oss fick ingen annan än han som står på kontraktet vara hemma, så jag fick ta lite välvalda ägodelar med mig och sätta mig på ett internetcafé. Fasen vad mycket mer man får gjort om man går hemifrån faktiskt! Jag fick skrivit ett nytt engelskt CV som skall passa för farmarbete och hann också söka jobb på olika farmer. Och titta vilket mysigt café jag hittade! Melbourne är bäst i världen på caféer.
Typ som en lekhörna för vuxna.
En dag tog jag mig en lång promenad. Frida och jag gick den här promenaden den 13 december, på lucia. Då var det högsommar och jättejättevarmt. Denna dag promenerade jag själv till Brighton Beach. Det är cirkus en och en halv mil fram och tillbaka. Otroligt vacker promenad längst med havet hela vägen. Det är min favoritpromme här i Melbs! Hösten har anlänt men denna dag var det sommarvarmt och perfekt för en långprommis!
När jag väl kommit fram fick jag mig en upplevelse. Det kan låta knäppt, men det var verkligen en upplevelse. Jag lyssnade på musik i mina hörlurar hela vägen ner till Brighton, för det gör man ju oftast när man promenerar. När jag kom ner tog jag ur lurarna ur mina öron och blev lite chockad för några sekunder. För första gången på evigheter känns det som fick jag uppleva tystnad. Det var faktiskt helt tyst när jag stängde av musiken. Jag har inte tänkt på hur mycket det faktiskt låter inne i stan där jag bor, men påmindes nu när jag för första gången på månader fick höra hur tyst det kan vara. Inga bilar, inga byggarbeten, inga spårvagnar, inget folk. Bara helt tyst. I stan där vi bor är det ALDRIG tyst, inte ens på natten. ALDRIG verkligen. Bilar kör och tutar alltid utanför. Jag stannade en stund och bara satt och njöt av tystnaden. Det låter lite löjligt och jag visste inte att jag hade saknat det förrän jag påmindes om hur tyst det kan vara.
En annan dag var det någon av mina svenska vänner som hade filmat en vacker solnedgång i Sverige, i syfte att visa den vackra rosa färgen som himlen fått. Vackra solnedgångar är jag van vid här i Oz, men vad jag däremot la märke till var fågelkvittret. I bakgrunden av det lilla klippet av himlen hörde man bara svenska fåglar kvittra. Och då påmindes jag ytterligare en gång om hur jag inte har hört en fågel kvittra på sex månader eller nåt (så länge som jag bott i innerstan i Melbs). Man kan se fiskmåsar och duvor, men de kan inte överrösta allt annat storstadsljud och det där fridfulla vackra kvittret har jag inte hört på evigheters evigheter. Den kvällen letade jag upp en video på YouTube med kvitter från en koltrast och så satt jag och lyssnade på det hemma i mitt rum. Det känns verkligen som JÄTTELÄNGESEN jag hörde det. Storstaden har sin charm och jag känner att jag trivs i stan, men en sak jag önskar är att man någon gång kunde få ha en tyst morgon med bara fågelkvitter.
SWEDISH STYLE TACO NIGHT <3
Grace och Mallory
Melbourne är känt för att vara en stad med mycket caféer, barer, restauranger och gömda laneways och bakgator. Helt fantastisk stad om du frågar mig, som man helt klart aldrig kan se allt av. Min vän och kollega Grace är grym på Melbournes små hemliga ställen och tog med Mallory och mig ut för brunch en fin dag på ett supermysigt ställe som man inte hade hittat ifall man inte visste vart det låg.
Grace
Melbourne är känt för att vara en stad med mycket caféer, barer, restauranger och gömda laneways och bakgator. Helt fantastisk stad om du frågar mig, som man helt klart aldrig kan se allt av. Min vän och kollega Grace är grym på Melbournes små hemliga ställen och tog med Mallory och mig ut för brunch en fin dag på ett supermysigt ställe som man inte hade hittat ifall man inte visste vart det låg.
Grace
Brunch. Vi satt länge och pratade om livet och roliga minnen vi kunde dela med varandra. Två fantastiska tjejer som tyvärr kommer leva på andra sidan jorden ifrån mig den dag jag kommer tillbaka till Sverige.
Samma vecka gick vi ut och drack drinkar och var med på Trivia (frågesport) på en riktig geekbar. Kategorierna var Books & Comics, Games, Television & Movies and kvällens specialkategori Game of Thrones. Grace och Mallory har en del väldigt duktiga vänner som var med i vårt lag och håvade in alla våra poäng och gjorde oss till bronsmedaljörer. En grabb i vårt lag kunde ALLT om Game of Thrones. Och med ALLT menar jag verkligen ALLT. Där fick vi fler poäng än vad det ställdes frågor. Jag själv då? Kunde inte ett jota, haha! Jag kunde ETT svar av 15x4 frågor, och det kom jag på att jag visste först efter att någon annan påmint mig, nämligen vad Woodys häst i Toy Story heter. Jag hade aldrig kunnat komma på det om det var jag som skulle skriva ner det, men efter att de andra kommit på det innan mig kunde jag medge att jag visste det innerst inne. Bullseye. ;) Men det var också det enda som inte lät som grekiska för mig. Ifall jag hade delat min pappas intressen och sett alla filmer och spelat alla spel som han gärna vill att jag ser och spelar så hade jag nog kunnat mer, men så har man ju inte det. Inte ett skit kunde jag. Den mest värdelösa i vårt lag, helt klart. Men det var kul att hänga med sköna människor en kväll!
Här har vi mig och mitt squad på jobbet! I söndags hade vi årets viktigaste event. Vi jobbar ju som sagt på ett eventföretag där vi serverar våra gäster och ser till att hela eventet blir bra. Jag har jobbat på fler bröllopsfester än vad jag kommer vara bjuden på bröllop själv någonsin. I söndags fick vi alla mejl om att det skulle vara ett helt sjukt viktigt event och såg man inte sitt finaste ut med struken skjorta, flugan på plats och håret fint uppsatt skulle man få gå hem igen. Det var ett cocktailparty för 300 andra chefer för andra eventföretag, alltså de allra svåraste människorna att göra nöjda och antagligen de mest kritiska också. Vår högsta chef vad med oss udner kvällen och hade lite genomgång innan eventet började om hur sjukt viktigt det var att allting blev perfekt denna kväll. "Vi har bara tagit hit våra allra servitriser/servitörer bästa idag" ;) Vi fick nya vita förkläden också som jag själv tycker var det allra fulaste jag någonsin satt på mig (annars har vi alla svarta förkläden och är 100% svartklädda). Våra supervisors var väldigt nervösa under kvällen och vi alla spelade vårt A-game verkligen.
När alla gäster gått samlades vi för en liten utvärdering.
Vår chef: Do you guys think we did good tonight?
Vi: Yes!
Chefen: Did we really...?
Vi: Yes...?
Chefen: FUCK YEAH WE DID
Och sen fick vi som grupp mer beröm än vad vi någonsin fått. Gästerna hade bara varit nöjda, undrade vart de kunde få tag på lika bra personal till deras egna venues och tyckte våra kockar hade lagat mat som var out of this world och vår chef var så himla glad. Annars är vår chef ganska svår att göra riktigt nöjd, kan jag tycka. Men vi fick enbart en massa beröm och han kunde inte varit nöjdare. Noel (som jag bor med och som också jobbar på samma ställe) och jag flög som på moln hem från jobbet den kvällen. Vilken helgrym kväll!
Någon dag senare fick vi det här mejlet:
Någon dag senare fick vi det här mejlet:
Nu blåser förändringarnas vindar på riktigt här i Melbs. Jag har beslutat mig för att åka härifrån och är nästan redan på väg. Jag kände redan i mars att det började bli läge, men det var väldigt svårt att åka ifrån de jag bor med naturligtvis. Min plan har från början (sedan jag kom till Melbs) att stanna här i sex månader, dvs till slutet av april och nu har jag bestämt mig för att hålla mig till min ordinarie plan. Det blev mycket enklare att fejsa mitt beslut efter att Minna och Noel berättade att de ändrat sina planer och kommer att lämna Melbs i slutet av april också, tidigare än vad de innan planerat. Nu klaffade det så bra att de har bokat biljett härifrån SAMMA DAG som jag kommer åka härifrån. Kunde inte blivit bättre. Tove kommer stanna men skall byta rum i lägenheten, få nya flatmates och ett nytt jobb så nu väntar ett nytt liv för oss alla.
Jag själv har bokat en tågbiljett upp till Sydney sista helgen i denna månad. En helg väntar i Sydney och förhoppningsvis får jag spendera massa mysig tid med Emma som bodde här med oss till december men som då flyttade upp till Sydney för att testa något nytt. Skall bli så kul att träffa henne igen! Jag har ändrat mina planer 150 gånger här i Oz och har varit säker på att jag skall göra både det ena och det andra, men nu i slutändan har det ändå blivit som jag planerade från första början. Efter en helg i Sydney kommer jag att åka ut på en farm för att testa farmlivet. Jag har drömt om det sedan jag lämnade Sverige men har varit mer och mindre sugen på det under tiden här, men nu är jag riktigt taggad på det. Nu har jag levt big city life och är redo att få komma ut på landet och uppleva the Australian outback. Jag har kontakt med en bonde som har en hobbyfarm med djur och jag skall få komma ut till han och hans familj och jobba på hans gård. Jag är riktigt taggad faktiskt. Planer efter det är inte spikat. Nu fokuserar jag på att göra det bästa av min sista vecka i Melbs och känslomässigt klara av att packa och åka härifrån. Det kräver allt mitt fokus just nu för det kommer inte bli lätt, trots att jag innerst inne är redo.