Isabelle

HEJ CIVILISATIONEN

 

Vad kul att se er, haha! Vad kul att se folk överhuvudtaget! Jag har haft en jättemysig tid ute i ingenstans, men det kändes faktiskt väldigt kul att se andra människor när jag kom till Sydney idag. Jag har hängt på farmen jag bodde på i tre veckor, sen kände jag att det räckte. Iallafall där. Jag kan se mig själv kanske på en annan farm, men jag klättrar ju så lätt på väggarna. När jag kom in till Sydney i förmiddags och checkade in på mitt hostel gick det som ett glädjerus genom mig. Även om jag inte är helt taggad på Sydney IGEN en fjärde gång utan hellre hade varit i en annan stad (jag flyger upp till Darwin på torsdag) så är det ändå flytta runt som gör mig gladast här. September 2015 kan ha varit den bästa månaden i hela mitt liv, då jag från första dagen av månaden till sista bara reste runt och hade kul. Oktober var också mestadels resande, men då hade tankarna på ett stabiliserat liv och jobb kommit så jag måste nog säga att september tar förstapriset. När jag lämnade Melbourne och lägenheten var jag lite kluven angående att gå tillbaka till hostel och bo i en ryggsäck utan en garderob eller en egen hylla i kylen och kök jag slapp dela med hundratals personer, men så fort jag såg allt det igen så påmindes jag om hur sjukt roligt jag hade när jag inte hade en fast bostad. Naturligtvis är det lättare att ha en kyl, ett kök och en garderob, men det är så himla roligt att bo på hostel. Det krävs en del av en, men den bästa tiden i mitt liv har hänt på hostel. Nu önskar jag att jag hade mycket mer pengar och bara kunde resa runt mina sista veckor i Australien och bara byta ställe var fjärde dag, men jag tror inte jag överlever det nu.

 

För det är nämligen så att jag har gjort någonting heartbreaking. Jag har bokat min flygresa tillbaka till Sverige. Jag gråter varje gång jag tänker på det, men jag visste ju att det en dag ändå skulle hända och biljetterna går ju upp i pris varje dag så det var lika bra att få det gjort. Jag har fortfarande flera veckor kvar och jag lämnar Australien först i slutet på juli, men det känns ruskigt nära. När man varit här i typ 40 veckor så känns 7 veckor väldigt lite. Jag tog beslutet att inte stanna i två år i Australien för ett tag sedan. Ett tag var jag nästan säker på att jag ville stanna längre än ett år, eller iallafall göra mina tre månader av farmjobb som skulle ge mitt ytterligare ett års visum för att spara till framtiden, men en dag kände jag bara att det inte alls var lika viktigt längre, och sen höll jag fast vid det. Vissa dagar har jag haft småpanik när jag känt att jag tog fel beslut, men over all känns det okej. Och nu är det ändå för sent. Det var dagen jag satt ner och skrev en lista över saker jag vill göra i mitt liv som jag tog beslutet att jag inte har tid att stanna här två år, haha. Jag vet att alla vuxna människor skrattar åt mig nu för att jag stressar över livet, men det kan inte hjälpas. Jag har så många länder jag vill besöka och så många resor jag vill göra att det inte känns viktigt att bo här och ha en vardag här ytterligare ett år. Jag blir ju så himla rastlös. Jag kommer gråta hela resan härifrån troligen, men jag vet ju att det måste göras någon dag.

 

Det kändes väldigt jobbigt när jag lämnade Melbourne. Den dagen kunde jag inte äta och mådde illa hela dagen för att en så fantastisk tid av mitt liv skulle ta slut, men inners inne var jag redo. Jag visste att det skulle ske och jag hade förberett mig i flera veckor på att det var dagen då jag skulle åka därifrån. Jag har väntat på dagen då den riktiga saknaden skulle slå mig och jag skulle bli en blöt fläck som bara saknade Melbourne, Tove, Minna och Noel så mycket att jag inte skulle kunna stå upp, men den dagen har inte kommit. Och jag är inte längre helt säker på att den kommer att komma heller. Jag saknar Tove varje dag. Speciellt idag när jag fick telefonsignal och ringde henne med en gång och fick höra hennes röst igen och vi tjötade i typ fyra timmar som bara vi kan. På resan från farmen hit till Sydney satt jag och lyssnade på lite musik och det är ett par låtar på min spellista som jag inte kan lyssna på just för att Noel spelade de så mycket hemma i lägenheten och det får mig att sakna honom och Minna så mycket. Men det är bara personerna enskilt. Jag vill krama om Minna och Noel NU, men det behöver inte hända i Melbourne. Faktum är att jag hellre hoppar upp i deras famnar i Stockholm där jag kommer att träffa dem nästa gång, hellre än i Melbourne. Jag förberedde mig så länge på att vi skulle skiljas åt och att livet i Melbs skulle vara över att jag inte skulle vilja ha tillbaka det nu. Jag var redo och är fortfarande. Jag vill att Tove skall vara här med mig, här och nu, men jag känner mig inte sugen på att åka hem till Melbs igen för att hänga i lägenheten. Och det är en otrolig lättnad. Att det fortfarande känns så lätt. Jag ser tillbaka på tiden i Melbourne som en av de bästa tiderna i mitt liv och jag ser på det med ett leende och har bara fantastiska minnen, men jag skulle inte vilja ha det tillbaka. Det slutade när det var som bäst och nu förblir det ett av mina bästa minnen.

 

Och nu hoppas jag bara att jag kommer att känna samma när det är dags att hoppa på flyget härifrån. Det kommer vara jobbigt, precis som det var när jag hoppade på tåget i Melbourne och skulle därifrån, men jag hoppas innerligt att jag innerst inne kommer vara redo. Att jag kommer ta lätt på det när det väl händer och att jag kan se fram emot kommande upplevelser och saker. Jag har skrivit en lista (jag älskar listor) på saker som kommer bli kul/bra/mysigt i Sverige, för att försöka lätta mitt tunga hjärta, typ att jag troligtvis kommer flytta till en annan stad med min bästa vän, att vi kan dricka té från det underbara tésortiment som Sverige har, som inte Australien (eller USA) har och att vi kan julpynta och att jag kan få höra fåglarna kvittra på farmors altan och att jag kommer få träna crossfit i ordentliga crossfitskor och att jag skall köpa riktiga lyftarskor och att jag skall sätta konkreta mål med min träning och ta tag i den på riktigt och träffa vänner jag saknar exempelvis, men just nu hjälper ingenting. Den enda punkten på den listan som lättar mig lite är •Tid att planera för nästa resa/flytt. Just nu är det det enda som känns okej med att åka härifrån, men som sagt, när tiden väl är inne önskar jag verkligen, verkligen att de här sista sju veckorna har varit nog för att förbereda sig mentalt. Det kommer att vara något av det mest känslosamma jag har gjort, haha.

 

Men en glad nyhet är iallafall att det blir en sväng förbi SEATTLE på vägen tillbaka till Sverige! Japp, det blir Australien - Seattle - Göteborg. Några fina sommarveckor i underbara fantastiska Seattle hos min underbara värdfamilj! Jag ser verkligen fram emot att träffa dem igen och Seattle är fantastiskt på sommaren! Det skall bli så kul att träffa ungarna igen, träffa Beth igen som coachade mig i min första crossfitbox och att få ta löprundor i Discovery Park. Sverige blir det först i mitten på augusti. Det är ett tag kvar om man ser på det så, men tiden flyger ju verkligen.

 

Så ligger det till. Det är väldigt mycket känslor angående det här med att den här resan plötsligt fick ett slut, men världen är stor. Jag har så mycket länder jag vill åka till. Just nu känns det som att jag skulle kunna leva i min ryggsäck resten av mitt liv.