10-12 juni - Kings Canyon, Kata Tjuta, Uluru

Här kommer halva mitt fotoalbum för 2016 typ, haha. Här kommer iallafall bilderna från den tredagarstrip till Kings Canyon, Kata Tjuta och Uluru som jag gjorde när min grupp, jag och Dale äntligen hade kommit ner till Alice Springs. Hela gruppen hängde på, förutom Dale.

Vi kom fram på eftermiddagen och vissa tog välbehövde duschar, andra hängde på sociala medier efter två dagar utan men sedan gick vi alla ut och åt tillsammans. Bestämt var att vi skulle käka pizza på berömda Dominos eftersom de säljer pizza för fem dollar, men när vi kom dit och frågade efter $5-pizzorna får vi till svar "de har vi inte här, det är en för liten stad för det". Och där gick 10 kvällsdrömmar i kras. Över vägen låg McDonald's som fick bli vår räddare.

Sen tog även jag mig en dusch och packade en liten väska med det jag skulle tänkas behöva för tre dagar och tjötade lite med det engelska par och den fransman som också bodde i mitt hostelrum som var jättetrevliga. Vi som kommit från Darwin där det var alldeles för varm kände oss lite vilsna och oroliga att vi skulle frysa ihjäl eftersom Alice Springs var svinkallt och ingen hade varken förväntat sig det eller köpt kläder för det. Australien slutar aldrig förvåna en och man åker bara en liten bit på kartan och vädret ändras typ 25 grader. Jag fick göra som jag gjort på farmen, jag fick klä mig i allt jag ägde. Träningsbyxor under finjeansen under mjukisbyxorna och träningslinnet under träningsjackan under koftan och sen på med alla strumpor jag lyckats att inte göra mig av med på min resa.

Nästa morgon vaknade vi alla upp kalastidigt för att ge oss av på turen innan ens solen gått upp. Ryan och Sam, våra nya guider, kom och hämtade upp oss på vårt hostel tillsammans med ett gäng andra personer de hämtat upp innan oss. Verkligen en så himla härlig grupp! Jag har gjort såna här turer förut och hamnat i både sköna, galna, vilda och tråkiga gruppen och jag är väldigt glad att min sista grupp på min sista resa var så himla härlig. Folk från England, Holland, Australien, Frankrike, Sverige, Tyskland, USA och Italien. En underbar salig blandning.
 
Vi började vår resa med att köra några timmar innan vi komfram till vårt första stopp, en kamelfarm. I Australien lever kameler vilt, något som jag inte visste förrän jag kom hit, men det makes sense eftersom halva landet är öken, haha.

I vår tour ingick kamelridning. Hela gruppen red kamel förutom jag. För fem år sedan hade jag nog gjort det, men jag har blivit för medveten om djurens rätt att jag aldrig mer kommer stötta sånt här. Det borde jag ju förstått från början, att djur inte vill bo på farmer och bli ridna, när deras kusiner på andra sidan stängslet lever fritt och är lyckliga? Jag kommer aldrig att rida på ett djur som egentligen borde vara i det fria och kommer inte stötta den turistindustri som skadar djur och gör dem olyckliga. Egentligen borde jag kanske inte ens tagit bilder... Vill jag se djur så får jag ta mig till deras miljö där de lever fritt, dvs ta mig ut i öknen i Australien och se kamelerna vilda eller åka på safari i Afrika för att se elefanter vilda. Det här är någonting jag inte stödjer och aldrig kommer. Too bad för mina möjliga framtida barn, men det blir ingen djurridning för deras del.




Så himla fina!


Här har vi glada gänget på väg till Kings Canyon!

En dröm jag alltid haft är att få vandra i en Canyon. Check








Sånt fantastiskt landskap!












Den promenaden vi tog var 6-7 km tror jag och tog oss några timmar med backar och flera stopp. Hela promenaden började med den så kallade "heart attack hill", och den levde upp till sitt namn. Det var naturliga trappsteg hela vägen upp till toppen, allt på en gång, och jag hann nog få två eller tre hjärtattacker på vägen upp. Men det var det värt!














Om man är vågad.












Älskar det här! Det ser verkligen ut som att vi promenerar på Mars.




Vi hade tur eftersom att den här delen av landet ganska nyligen haft väldigt mycket regn vilket gjorde att delar av Kings Canyon fortfarande hade vatten och på vissa ställen till och med rinnande vatten i små vattenfall, vilket i vanliga fall brukar vara alldeles torrt.




Ryan och Sam.






Så vackert, man skulle kunna tro att vi upptäckt vatten på Mars.






Försök du kamoflera dig, but I can seee yoooou.




Efter Kings Canyon stannade vi till längst med vägen för att samla ihop ved till vår brasa. Nu kunde man tydligen verkligen oroa sig för farliga ormar och spindlar.




När vi kommit fram till vart vi skulle sova för natten gick de här två fina och jag upp på en kulle för att kolla på solnedgången.


Brasan och kastrull med potatis. Man tager vad man haver.


Vi hade en i gänget som fyllde år denna dag och Ryan bakade ett bröd som han gräddade över den öppna brasan. Någon sa till mig att det var äppelpaj och sedan trodde jag på det. När vi sedan skar i bakverket och jag fick se att det inte alls var paj utan vanligt bröd blev jag naturligvis besviken och ställde lögnaren mot väggen, men den som blev utskrattad av hela bordet var bara jag för ingen annan hade gått på lögnen om paj, hahah.


Så här sov vi våra två nätter ute i öknen. I sovsäckar, i swags, under bar himmel. Vackrare himmel har jag aldrig sett. Det är helt galet vad mycket stjärnor det finns på himlen som man inte ser när man befinner sig nära en upplyst stad. Aldrig i Sverige har jag skådat en sådan himmel - jag har alltid varit för nära stadsljus. Vi såg hela vintergatan och lyckades peka ut två planeter, Mars garanterat och Venus tror vi (våra guider). Det var riktigt häftigt och en kanonbra grej att ligga och kolla på eftersom man höll på att frysa ihjäl och inte kunde sova pga det. Jag såg nog iallafall fem stjärnfall per natt.


Frukost vår första morgon.


Dagen efter när det glada gänget inte var lika glatt eftersom vi gått upp klockan fyra, haha.


Nästa dags äventyr: Kata Tjuta.












En lång, lång vandring med Ryan i spetsen










Man behöver en människa med i hörnet av bilden för att förstå hur stort allting var.






Efter Kata Tjuta: ULURU. Denna dag kikade vi på Uluru bara på avstånd för att se solnedgången och hur stenen ändrar färg.








Kallt som fa-an, haha.


Lite bubbel i solnedgången

Glada gänget lite gladare igen





Denna natt sov vi på ett annat ställe i våra swags under stjärnorna och hade en mysig kväll framför brasan



Upp och hoppa innan soluppgången för att hinna käka frulle, packa och städa för att kunna se just soluppgången vid Uluru


Och denna dag tog vi den 106km långa promenaden runt hela Uluru. Härlig promenix!




Jag hade kunnat lura någon att jag varit på Mars med den här bilden.






Världens härligaste Aussie och världens härligaste Italienare vandrade lite av promenaden med mig

Vandra runt Uluru var det sista vi gjorde innan vi började köra den 5 timmar långa resan tillbaka till Alice Springs igen. Jag är så glad att jag gjorde den turen. Jag visste att jag ville göra den hela tiden och varför jag bokade om mina flygbiljetter ifrån Australien var just för att jag inte ville att alla pengar till den här turen skulle gå till boende och mat i Darwin och jag skulle riskera att missa det här. Nu var det värt allt jobb med ombokningarna. Detta var en av mina favoritutflykter här vilket nog stärks en hel del av den härliga grupp jag fick göra det med. Detta var det sista jag ville hinna med under denna resa. Jag känner mig nöjd och tillfredsställd när jag ser tillbaka på alla de saker jag hunnit med att göra under mina 10 månader i Australien. Jag kommer att sätta ihop en fet sammanfattning någon dag. Men fortfarande, så himla nöjd att resan till Uluru blev av och för alla beslut jag fattat det senaste. Fem fantastiska dagar var det här, först resan från Darwin till Alice Springs och sedan resan ut till Kings Canyon, Kata Tjuta och Uluru och allt vad det innebar. Först nu har jag faktiskt fått komma urbefolkningen Aborginerna nära på riktigt. Man ser dem inte i storstäder eller på östkusten bland alla turister utan det är först när man drar sig upp mot Darwin som man kan få bo bland dem, för att inta tala om när man kommer ner till centrala Australien och trakterna kring Alice Springs och Uluru där marken helt tillhör Aborginerna och där deras vackra konst finns överallt och där vi inte får vistas om nätterna, men där de själva får vistas nattetid. Där deras sagor berättas och inte berättas. Deras sagor finns inte nedskrivna någonstans för de skall inte hamna i händerna på fel person. Sagorna berättas bara från mun till mun och vi som inte tillhör det aborginiska folket får endast höra barnversionerna av enbart vissa sagor eftersom att folket inte helt litar på oss vad gäller bevara sagorna som de är. Helt rätt, tycker jag. Behåll era vackra sagor och bevara dem i deras originalversion och låt inte oss andra förstöra eller göra något "kul" med dem. Bevara er vackra kultur. Jag lärde mig mycket av Ryan och Sam. Vartenda litet hål i stenarna i Kata Tjuta och Uluru har en berättelse. Jag tyckte allt var intressant och kul att höra om. Och nu är jag så otroligt nöjd med min australienresa.

8-9 Juni - Roadtrip från Darwin till Alice Springs

I onsdags lämnade jag Darwin. Sex på morgonen började vår resa ner till Alice Springs med en minibuss. Vi var tio pers från Sverige, England, Holland, Australien, Italien, Tyskland och Frankrike tillsammans med vår Aussieguide Dale. 1500 km väntade oss under de två dagar det skulle ta att komma ner till öknen i centrala Australien.


För er som sett Crocodile Dundee, här är en hälsning från mig och buffalon från filmen ;)




Vi gjorde några få stopp på vägen. 150 mil känns i rumpan. Vårt första lilla korta stopp var med buffalon, och vårt andra stopp kom att bli en härlig hike i bergen för att komma till Edith Falls där vi badade och simmade i vattenfall. Det var min första gång badandes i ett vattenfall tror jag.







Nästa stopp med bad i varma källor inne i skogen/djungeln. 38 grader i vattnet, året runt. Fantastisk upplevelse!




Här stannade vi över natten. Daly Waters. Vilket ställe, haha. Om jag har varit på små ställen förut så har jag inte vetat hur ett riktigt litet ställe ser ut. Så här ser det ut.

Vad som finns i Daly Waters:
- En pub.
- Ett motel.
- Bensinstationen på bilden ovan.
- Öken att parkera din husvagn på.

End of list.

Vi kom dit och checkade in på deras motel och käkade mat på puben och drack happy hour-drinkar. På det här stället bor endast de som äger och jobbar på puben. Alla andra som var där är folk som reser runt. Det finns inga bostadshus. Finns ingen polisstation, inget sjukhus, ingen brandstation, inga affärer. Ingenting annat än den här puben. Jag frågade Dale ifall det inte var lite osäkert att inte ha poliser i närheten (jag vet ju att närmsta samhälle är måååånga mil bort) utifall att vi skulle ha ett slagsmål eller något. Han svarar: "Detta är det säkraste stället du någonsin varit på." Och så var det nog. Här fanns bara glada pensionärer som reser Australien runt i sina husvagnar.




Det glada gänget som bara var så himla härliga!

En massa dans framför scenen av de äldre när de druckit sina glas vin. Vi ungdomar satt och kollade och hade gärna dansat vi också, men vi insåg att vi inte hade en aning om hur man dansar pardans som de andra dansade. Vi hade kunnat dansa ändå, det är inte det, men vi satt istället och pratade om att när de här äldre människorna var i vår ålder så dansade de pardans med varandra. Vi själva har ju inte en susning om hur pardans går till. Och vi funderade på hur det kommer se ut om 50 år, när vi som är i 20+ skall gå ut och svinga våra lurviga - hur kommer dansen se ut? Fist pump?

Sen sov vi över på motellet. Jag sov i samma rum som en tysk tjej som skrek i sömnen hela natten. Och en italiensk tjej vars alarm kunde väcka döda TIMMAR innan vi ens behövde vakna. I en säng som gnisslade och lät för varje andetag man tog. Men en skall inte klaga! Vi gick upp kl fyra på morgonen för klockan fem fortsatte vi vår resa neråt landet.


Nästa dag tog Dale oss till kända Devil's Marbles.






När man ger Dale sin kamera...




Det ser ut som att detta inte skall kunna gå.


Next stop: Aileron för att kolla på aboriginal statues



Här kommer en mening som jag aldrig trodde att jag skulle få säga och inte ljuga: Jag har sett en gris ge en känguru oralsex. Jag fick det inte på bild, men det var precis vad som hände. Lite så där passionerat med njutning och juckning.

Dale var så himla rolig och i bussen, där det egentligen är lag på att vi skall ha säkerhetsbälte på oss, satte han i gång en massa lekar och grejer. Vi fick en whiteboardpenna som vi målade på fönstrena med. Målade bilder så att de andra fick gissa vilken film vi målade. Fullt med bildrebusar i hela bussen, haha. Sen körde vi Dales egna Trivia - frågesport on lite allt möjligt med inslag av lite olika utmaningar. Vi alla slogs om varandras skor så skorna flög över hela bussen när vi förtsökte samla ihop tillräckligt med skosnören att knyta ihop till en utmaning. En från varje lag fick gå fram till Dale längst fram och sjunga sin nationalsång i mikrofonen och sen fick vi uppgift att skriva en egen låt om vår roadtrip som vi sedan framförde i bussen, med extrapoäng för danssteg osv, haha. Vi skrev en halvkass låt till melodin från Taylor Swifts låt Trouble. We knew Dale was trouble when he walked in osv. Sjukt kul!

Efter tolv timmars resa denna dag och tolv timmar dagen innan kommer vi till slut äntligen fram till ALICE SPRINGS

5 juni - Darwin

När jag satt och åt frukost denna dag kom det en tjej och satte sig mittemot mig vid långbordet jag satt vid. Hon frågade bara "kan jag sitta med dig?" och självklart kunde hon det. Under frukosten satt vi och pratade om våra resor vi gjort och allt vi lärt oss under vägen. Sen slutade det med att hon och jag hängde resten av den dagen. Vi badade i lagunen, satt i gräset och pratade och sen på kvällen gick vi på matmarknad tillsammans. SÅ lätt löser det sig med det sociala när man backpackar. Det absolut sista man behöver oroa sig för när man reser själv är hur man skall skaffa vänner eller vilka man skall hänga med. Det där löser sig alltid. 10 månader har snart gått och jag har inte varit orolig en enda gång över att jag skall känna mig ensam på min nästa destination. Nu är jag visserligen en person som inte har ont av att vara ensam och vissa dagen även väljer att vara ensam för att det är skönt, men mestadels av tiden vill man vara med någon och då kan man alltid vara det. Vid matborden i köket går man fram till någon som sitter ner och så är det löst.

Samma sak hände mig på stranden någon dag innan. Jag satt på en handduk och lyssnade på en dokumentärpodd och hade denna dag valt att gå ensam till stranden för att kunna lyssna på den podden och bara ta det lugnt i någon timma, men jag blev så varm att svetten rann och jag gick ner i vattnet med mina kläder på för att svalka mig (de var ju ändå helt pisseblöta av svett) och när jag kom upp igen hade det satt sig en kille på sin handduk precis bredvid min och han frågade mig när jag kom upp ifall vattnet var kallt, och sen hängde vi resten av den dagen.

Iallafall, den här vackra Flavia från Brasilien och jag stack på matmarknad på kvällen och åt vegetariskt i solnedgången på stranden.









 
 
 När vi kom tillbaka till hostellet satt vi i varsin solstol (trots bäcksvart men fortfarande sjukt varmt) och tjötade vidare om livet och allt vad det bär med sig. Kul är också att jag trodde att vi var i samma ålder enda tills hon berättar att hon är 43 år. Jag har aldrig gapat så länge i hela mitt liv. Alltså kvinnor från Sydamerika åldras inte! Och detta blev ytterligare en situation där jag lärde mig att aldrig döma någon innan jag lärt känna personen och inte heller tro eller få för mig att jag inte har något att hämta hos folk för att de är äldre eller yngre än mig, eller på andra sätt olika mig. Flavia och jag hade jättetrevligt hela den dagen, och det var ingen som märkte att hon var i samma ålder som mina föräldrar. Tack, Flavia, för att du satte dig ner och åt frukost med mig!