15 april - Överkonsumtion

En enda sak kan jag komma på som är lite jobbigt/tråkigt med att vara ute och resa en längre tid eller inte ha någon riktigt fast punkt. Det mesta är helt fantastiskt, men bara en sak saknar jag med att vara hemma i sitt riktiga hem. Det här med att man måste begränsa mängden ägodelar till vad som får plats i en ryggsäck. Jag måste hela tiden tänka på att allting jag köper på mig måste jag kunna ta med mig när jag reser vidare. Därför har jag haft reglen att köper jag något nytt så måste något gammalt bort. Jag köpte nya mjukisbyxor, och då slängde jag mina gamla. Jag köpte nya träningslinnen, och gjorde mig av med de gamla. Köpte ny pyjamas och fick göra mig av med min pyjamas jag hade med mig hit. Nu är jag ganska säker på att jag har köpt på mig lite mer saker än vad jag har gjort mig av mig visserligen, så ryggan kommer bli tyngre nästa gång jag packar den, men men... Jag går aldrig på några shoppingrundor och köper aldrig på mig saker jag tycker är fina eller som jag vill ha utan kan bara fönstershoppa hela tiden, för saker kommer inte få plats i ryggsäcken till slut. Det får mig att känna mig lite som att jag lever lite halvdant.
 
Jag kan inte ha riktiga crossfitskor i boxen trots att jag verkligen vill, för ytterligare ett par skor får inte plats. Nu får de plats, i min garderob, men inte när jag sedan skall lämna lägeneheten jag bor i. Jag skulle göra vad som helst för ett par riktigt bra lyftarskor nu, men jag fick prioritera ett par träningsskor och då tog jag med mig mina löparskor, för att kunna springa också. Man tränar inte crossfit i löparskor egentligen. Det är något som tynger mig lite. Jag skulle också vilja köpa mig lite olika träningsredskap och käcka grejer att ha när man stretchar, kanske en yogamatta och en massageboll och en roamroller m.m, men detta är saker jag inte alls kan få med mig härifrån sen.
 
Jag festar i samma kläder som jag sover i, pretty much. Jag har inga riktiga festkläder, för jag har prioriterat att ha med mig bekväma resekläder. Jag skulle behöva en uppsättning av festkläder, men det har blivit bortprioriterat. Jag har en kavaj med mig och den sätter jag ovanpå något backpackerlinne eller t-shirt och så får det funka som festoutfit. Jag kan inte gå ut och köpa mig något fint direkt, för det kommer inte få plats. Jag skulle kunna göra mig av med andra saker, men då blir jag ännu mer begränsad i bekväma kläder, något som jag använder betydligt oftare än festkläder.
 
Alla söta grejer man hittar i affärer. Block, heminredning, tavlor, böcker, skor, you name it. Allting får man titta på snabbt och sen tänka på sin ryggsäck och på att man skall kunna bära den när man reser vidare och så förstår man att ett par skor till eller något praktiskt till hemmet inte är rimligt att ta med sig. Man är alltså alltid lite begränsad.
 
MEN så tänker vi ett extra steg i detta dilemma. I åtta månader har jag ägt saker som alla skulle ta upp ungefär hälften av en flyttkartong, om ens det. Det ser mycket ut när jag har hela packningen på ryggen, men hälften av allt det där är ju faktiskt själva ryggsäcken som är ganska maffig. I ryggan finns inte så mycket. Jag har ett svart linne, ett par vita linnen, en kavaj, två par byxor och underkläder så att det räcker i typ 1-2 veckor bara. Ett par träningsskor, ett par Converse och sen reser jag i mina promenadskor. Allt skulle få plats i hälften av en flyttkartong, garanterat. Och behöver jag mer egentligen? Nej. Skulle jag vilja ha ett större utbud i min garderob, fler skor att välja på och lite käcka träningstillbehör? Ja, mer än gärna. Men går det något nöd på mig? Nej, inte det minsta.
 
Det är här jag har fått upp ögonen för överkonsumtion. Hur vi bara skall ha mer och mer hela tiden och att det snarare är synd om eller väldigt ovanligt att människor äger få saker. Jag vet inte hur jag skall lägga fram det för att det inte skall låta fel för jag vill inte jämföra mitt fantastiska liv med varken hemlösa eller fattiga personer och jag förstår att jag har det bra ställt, att jag har ett hem, att jag har mat på bordet och att jag reser vilket många andra inte har eller har möjlighet till och jag vill inte på något sätt säga att utsatta personer på det sättet har det bra och det är naturligtvis hemskt tragiskt att vissa lever på existensminimum. Men då kommer vi till frågan vad man behöver här i livet. Behöver man tio par skor och sju par jeans och femton blusar? Är man lycklig då? Eller kan man leva som jag och ha ett linne i varje färg, ett par svarta byxor, ett par blå och endast en kofta, och ändå känna att det är tillräckligt? Hemma hade jag inte kunnat känna att det var det, för jag är en del av den värld som överkonsumerar. Som bara skall ha och skall ha, och som alltid kan ha mer. Här uppnår jag en kvot för hur mycket jag kan äga. Det som får plats i min ryggsäck. Punkt. Mer KAN jag INTE ha med mig. Det är ett helt nytt sätt att leva för mig och ett sätt som många andra aldrig har testat på att leva. Att inte kunna samla på sig hur mycket som helst av allting man vill ha, och att det är okej. Att man får känna på hur det känns att nöja sig någonstans. Jag vill ha crossfitskor, men jag får nöja mig med löparskor och att ibland få köra utan skor. Jag vill ha alla mina mysiga hoodies från min garderob hemma i Sverige, men istället får jag tvätta den enda koftan jag äger ofta för att hålla den ren, och nöja mig med det. Jag får sätta på mig samma kläder på nästa fest som jag hade på förra festen och kan inte ha en ny outfit varje gång jag går ut. Och jag får nöja mig med det. Svider det lite? Ja, för att det är ovant, men gör det mig ont? Inte det minsta. Går det någon nöd på mig? Icke. BEHÖVER jag någonting mer? Nae, egentligen inte. Detta är väldigt nyttigt och lärorikt för mig och har fått mig att se hur fasligt mycket vi konsumerar och hur materiella ting inte alls alltid gör dig lyckligast. Nu när saker och grejer inte är en del av mitt liv på samma sätt längre utan att jag lever med samma saker varje dag och har gjort i åtta månader, då börjar andra saker spela väldigt stor roll. Att jag kan komma hem till ett hem där jag känner mig trygg är det som är viktigast för mig just nu. Jag kan inte gå ut och äta på restaurang varje dag för så mycket pengar tjänar jag inte, därför har det blivit viktigt för mig att jag kan äta billig hemmagjort mat hemma, förhoppningsvis tillsammans med någon jag bor med som jag tycker om. Jag kan inte göra mina snatches i crossfitboxen i ett par grymma dyra lyftarskor utan för göra det i strumplästen, vilket har fått mig att inse att man inte kan få allt här i livet. Man måste nöja sig någonstans.
 
Så här lever människor och familjer varje dag. Utan flera olika varianter av saker och ting, utan det dyraste, utan det senaste eller coolaste. Jag vill inte förminska tragiska situationer, men i en värld som överkonsumerar blir det synd om personer som inte överkonsumerar. Människor som bara konsumerar. Har de saker de behöver, men inte massa olika alternativ. När det egentligen är så vi alla skulle behöva leva för att vår egen planet skall ha någon chans att överleva.
 
 

24 juli

Idag är det 328 dagar sedan jag kom hem till Sverige igen efter ett år i USA - och exakt en månad kvar tills jag drar igen. It's been enough. :)
 
Tittade igenom lite USA-bilder och hittade de här goingarna från en härlig junidag uppe vid Mount Rainier i Washington State med mina skandinavier. Fantastiskt! #throwbackfriday
 
 

8 augusti

Idag pallrade jag mig iväg till den förskola jag spenderade mina vardagar på under vintern och våren. Jag har saknat dem sedan jag slutade jobba för typ en månad sedan och jag saknar dem redan igen, både vuxna och barn. Det var ett utav de smärtsamma hejdåen man behöver ta tag i. Hur orkar man jobba som lärare och ha hand om samma barn i flera år, och sen lämna dem? Jag var där ett halvår och vill inte lämna de underbara små nu ens.
 
Vilken fantastisk tid jag hade med er underbara barn och vuxna! Alla skratt och "kan det inte bli fredag snart?"-leenden i korridoren (Emilia <3), goset med de nyvakna små, utflykterna till skogen, alla sagovilor och lekar och framförallt alla goa kramar, knäsittningar, handhållningar och små barnleenden.
 
Jag saknar er redan enormt mycket och kommer aldrig glömma er.