29 maj - Mors dag

 
 
Ifall den här vackra kvinnan hade fått vara här på jorden idag hade hon firat sin 23:e mors dag som mamma. 
 
Både mitt och Linns hjärta firar dig idag, mamma. Vi firar att vi fick vara i din mage i nio månader och sedan födas för att växa upp till egna starka individer. Vi firar att vi har fått ha en mamma och vi är tacksamma för allt du har lärt oss och för den uppfostran vi fick. Du har lärt och visat mig så mycket, mamma. Att du var världens mest genomsnälla och omtänksamma person gick ingen förbi. Alla mina vettiga värderingar har jag fått ifrån dig. Människors lika värde har alltid varit basen i den uppfostran du gav mig, och det har satt sig i mig. Idag är ingenting viktigare för mig.
 
Den uppfostran du gav mig är grunden till vem jag är idag. Du lärde mig att aldrig döma folk, aldrig se ner på någon och att alltid hjälpa till om en kan. I livet, och i synnerhet nu när jag reser är jag väldigt tacksam för att du lärde mig det. Jag är stolt över mina värderingar idag och min syn livet. Och jag vet att det är dig jag har att tacka för det. Idag är jag stolt över att vara kvinna och jag låter ingen sätta sig på mig. Det skulle du aldrig låtit mig göra.
 
Jag är också stolt över att få vara din dotter. Alla som kände dig vet hur grym du var. Tänk att hälften av mig är det. Och jag vet att du hade varit stolt över mig idag, och alla andra dagar. Du var alltid stolt över mig. Det är en mammaegenskap som jag kommer ta med mig om jag får barn i framtiden. Mina barn skall aldrig ha prestationsångest inför mig för jag har sett hur stressad det kan göra barn. Det har jag aldrig upplevt hemma, varken med dig mamma eller med pappa. Jag har alltid fått vara precis den jag är och välja själv vad jag vill göra eller bli eller vart jag vill prestera eller syssla med. Den delen av min uppväxt är någonting jag kommer vara för evigt tacksam över. Det har fått mig att acceptera mig själv som den jag är och jag försöker få mina prestationsångestfyllda vänner att försöka känna samma genom att visa dem sidor av mig som du visade mig sidor av dig. 
 
Tack, mamma för att du var den du var. Jag saknar dig varje dag och kommer älska dig till den dagen jag lämnar denna jord. Grattis på mors dag. 

2 - 24 maj - Farmlife

Här kommer ett gäng bilder från mina tre veckor på Robs farm ute i Oberon, NSW!


WALT <3 Faktisk döpt efter en av mina favoritkarakärer Walter White från Breaking Bad
Alltså HUR ADORABLE? De fyra hundarna Pookie, Walt, Sarahk och Chewie blev mina bästa vänner på farmen. Bättre hundar har jag nog inte träffat innan. De var så glada, så vänliga, kamratliga och gosiga. Jag saknar dem faktiskt redan, alla fyra.








Molly <3 Min favoritget av alla getter. Hon pratade jättemycket, svarade alltid när man ropade på henne och kom alltid till en för att gosa när man kom in i hagen. Hon är uppvuxen med hundar innan hon till Rob så hon tror nog fortfarande att hon är lite av en hund.


Världens bästa Molly <3


Det otroligt vackra landskapet




Chewie som är hälften hund, hälften dingo. <3


Under mina första två veckor var Jana från Tyskland (hon heter INTE Diana som jag trodde första veckan, haha) och Eric (inte Erik) fron Nederländerna med mig på farmen. De hade varit där i två-tre veckor när jag kom dit.

Och på landet kan man åka med på bilen, utanför bilen ^


Farmen har 40+ getter men 32 av dem lyckades rymma så wombats gör tunnlar udner stängslet och sedan kommer getterna med sina horn och bänder upp stängslet. Jana, Eric och jag blev satta på att ta världens längsta promenad för att försöka hitta getterna.


Getjakt





Just den dagen hittade vi inte en enda get.


Rotfruktsplockning




Sprayning av blackberry bushes


När vattenpumpen kränglade en jävla massa så att vi vissa dagar slutade upp helt utan rinnande vatten fick vi brudar försöka ta tag i saken och vattenpumpen.


Hönsen som jag släppte ut varje morgon (då kände jag mig faktiskt som pigan Lina från Emil i Lönneberga) och matade varje efermiddag samt samlade ägg.

En dag lyckades en av hundarna göra sönder låset in till höndgården och fick tag på en höna och bet henne ganska illa i foten. Rob och jag fick plåstra om henne och jag fick hålla hönan i farmen som en bebis medan Rob plåstrade om hennes sår. Hon var helt lugn i min farm och till och med blundade till slut och jag blev lite rädd att hon skulle dö av chock/stress i mina armar, men hon lever och frodas fortfarande! Men det var faktiskt en speciell upplevelse för mig. Jag var naturligtvis ledsen för att hon hade skadats, men när jag stod där med hönan i min farm tänkte jag "tänk att jag får uppleva det här".


Det här är också en liten men betydelsefull sak som jag fått uppleva. Jag har fått äta en hemmalagad schwarzwaldtårta bakad av en riktig tyska, haha. ;D Jag har dessutom lärt mig att schwarzwald betyder black forest. Eller ah, svart/mörk skog. Jag hade INGEN aning.


Rob fyllde 62 år!

Det var dagen då vattenpumpen inte ville fungera och vi insåg att det var ett av rören som var sönder så den natten grävde vi upp hela trädgården.


Walt & Chewie <3
 

Våra getter som vi åkte och hämtade gran till från skogen både en och sju gånger.


Jana & Eric


Eftersom att vi inte hade någon som helst mobiltäckning på farmen tog vi tre oss en lång promenad upp på en kulle för att få täckning och ta emot eventuella sms, haha.


På vägen tillbaka var det min idé att vi skulle gå rätt igenom skogen istället för att ta grusvägen och det fick jag äta upp sedan när vi gått ett tag och möttes av en vägg av black berry bushes som vi rev upp våra kroppar på när vi ändå gav oss på att gå igenom där.




Den fridfulla miljö jag tog löprundor i.

Den bästa hejarklacken när man springer ^


Lucas, min favoritkille. <3 Så kelig och kom alltid för att gosa.
 



Haha, alltså förlåt men...


Efter att jag varit på farmen i två veckor åkte Jana och Eric därifrån för nya äventyr och några dagar senare kom istället de här tyska tjejerna dit, Emilie och Caro! En kväll fick vi en leverans på 105 höbalar som vi nästa dag fick i uppgift att stapla iordning så bra vi kunde. Att klättra på höbalar var också något som fick mig att känna mig som någon från Lönneberga socken i Småland. ;)


Går ut med min get bara


Molly <3


Så här såg det ut de flesta kvällar. Tre europeiska backpackers och tre hundar mös till det i min säng medan vi såg på film.

Jag kom in i en underbar rutin på farmen så jag var jättetrött klockan åtta på kvällen och gick och la mig mellan 21 och 22 och sedan alltid vaknade upp av mig själv, utvilad, klockan sex på morgonen. En kväll gick jag till och med och la mig halv nio på kvällen och vaknade klockan fem utvilda och kunde kolla på soluppgången. Det var nästan så att jag fick in en "dålig" rutin när man brukar gå och lägga sig för sent coh gå upp för sent, fast tvärtom, haha! Jag var vaken och utvilad klockan sex varje morgon och vaknade inte av mitt alarm en enda morgon. Att det skulle ta mig 23 år att förstå att gå och lägga sig i tid är nyckeln till en utvilad morgon.



Men nu har jag och den här alldeles för fullpackade och alldeles för tunga ryggsäcken lämnat the country side och sitter nu i Sydney. Rutinen från farmen sitter fortfarande kvar så mina två mornar här i Sydney har börjat klockan sex på morgonen och nu är klockan elva på formiddagen och jag har varit vaken since forever känns det som. Ikväll kl 21 går mitt flyg till Darwin längst uppe i norr. Jag tycker att det börjar bli lite för kallt här nere i landet för en garderob som inte innehåller någon jacka och då får man åka dit där ens kläder passar, haha. (Jag kommer klaga på att det är för varmt). Jag är jätteglad för den farmupplevelsen jag fick, även om det kanske inte gav den där riktiga upplevelsen som vissa backpackers får när de är på riktigt stora farmer. Jag kan se mig själv på en farm igen här i Oz om jag hinner innan hemresa, men om det inte blir något mer farmande så är jag nöjd med det jag fick. Det gav mig inget visum men det var inte heller tanken - det gav mig en massa tid med djur jag inte annars får spendera tid med och det gav mig tid bort från rusningstrafik. Jag är nöjd och nu är jag väldigt excited över vad som komma skall och ta vara på mina sista sju veckor.
 
Next stop: Darwin.

24 maj - Sydney

HEJ CIVILISATIONEN
 
Vad kul att se er, haha! Vad kul att se folk överhuvudtaget! Jag har haft en jättemysig tid ute i ingenstans, men det kändes faktiskt väldigt kul att se andra människor när jag kom till Sydney idag. Jag har hängt på farmen jag bodde på i tre veckor, sen kände jag att det räckte. Iallafall där. Jag kan se mig själv kanske på en annan farm, men jag klättrar ju så lätt på väggarna. När jag kom in till Sydney i förmiddags och checkade in på mitt hostel gick det som ett glädjerus genom mig. Även om jag inte är helt taggad på Sydney IGEN en fjärde gång utan hellre hade varit i en annan stad (jag flyger upp till Darwin på torsdag) så är det ändå flytta runt som gör mig gladast här. September 2015 kan ha varit den bästa månaden i hela mitt liv, då jag från första dagen av månaden till sista bara reste runt och hade kul. Oktober var också mestadels resande, men då hade tankarna på ett stabiliserat liv och jobb kommit så jag måste nog säga att september tar förstapriset. När jag lämnade Melbourne och lägenheten var jag lite kluven angående att gå tillbaka till hostel och bo i en ryggsäck utan en garderob eller en egen hylla i kylen och kök jag slapp dela med hundratals personer, men så fort jag såg allt det igen så påmindes jag om hur sjukt roligt jag hade när jag inte hade en fast bostad. Naturligtvis är det lättare att ha en kyl, ett kök och en garderob, men det är så himla roligt att bo på hostel. Det krävs en del av en, men den bästa tiden i mitt liv har hänt på hostel. Nu önskar jag att jag hade mycket mer pengar och bara kunde resa runt mina sista veckor i Australien och bara byta ställe var fjärde dag, men jag tror inte jag överlever det nu.
 
För det är nämligen så att jag har gjort någonting heartbreaking. Jag har bokat min flygresa tillbaka till Sverige. Jag gråter varje gång jag tänker på det, men jag visste ju att det en dag ändå skulle hända och biljetterna går ju upp i pris varje dag så det var lika bra att få det gjort. Jag har fortfarande flera veckor kvar och jag lämnar Australien först i slutet på juli, men det känns ruskigt nära. När man varit här i typ 40 veckor så känns 7 veckor väldigt lite. Jag tog beslutet att inte stanna i två år i Australien för ett tag sedan. Ett tag var jag nästan säker på att jag ville stanna längre än ett år, eller iallafall göra mina tre månader av farmjobb som skulle ge mitt ytterligare ett års visum för att spara till framtiden, men en dag kände jag bara att det inte alls var lika viktigt längre, och sen höll jag fast vid det. Vissa dagar har jag haft småpanik när jag känt att jag tog fel beslut, men over all känns det okej. Och nu är det ändå för sent. Det var dagen jag satt ner och skrev en lista över saker jag vill göra i mitt liv som jag tog beslutet att jag inte har tid att stanna här två år, haha. Jag vet att alla vuxna människor skrattar åt mig nu för att jag stressar över livet, men det kan inte hjälpas. Jag har så många länder jag vill besöka och så många resor jag vill göra att det inte känns viktigt att bo här och ha en vardag här ytterligare ett år. Jag blir ju så himla rastlös. Jag kommer gråta hela resan härifrån troligen, men jag vet ju att det måste göras någon dag.
 
Det kändes väldigt jobbigt när jag lämnade Melbourne. Den dagen kunde jag inte äta och mådde illa hela dagen för att en så fantastisk tid av mitt liv skulle ta slut, men inners inne var jag redo. Jag visste att det skulle ske och jag hade förberett mig i flera veckor på att det var dagen då jag skulle åka därifrån. Jag har väntat på dagen då den riktiga saknaden skulle slå mig och jag skulle bli en blöt fläck som bara saknade Melbourne, Tove, Minna och Noel så mycket att jag inte skulle kunna stå upp, men den dagen har inte kommit. Och jag är inte längre helt säker på att den kommer att komma heller. Jag saknar Tove varje dag. Speciellt idag när jag fick telefonsignal och ringde henne med en gång och fick höra hennes röst igen och vi tjötade i typ fyra timmar som bara vi kan. På resan från farmen hit till Sydney satt jag och lyssnade på lite musik och det är ett par låtar på min spellista som jag inte kan lyssna på just för att Noel spelade de så mycket hemma i lägenheten och det får mig att sakna honom och Minna så mycket. Men det är bara personerna enskilt. Jag vill krama om Minna och Noel NU, men det behöver inte hända i Melbourne. Faktum är att jag hellre hoppar upp i deras famnar i Stockholm där jag kommer att träffa dem nästa gång, hellre än i Melbourne. Jag förberedde mig så länge på att vi skulle skiljas åt och att livet i Melbs skulle vara över att jag inte skulle vilja ha tillbaka det nu. Jag var redo och är fortfarande. Jag vill att Tove skall vara här med mig, här och nu, men jag känner mig inte sugen på att åka hem till Melbs igen för att hänga i lägenheten. Och det är en otrolig lättnad. Att det fortfarande känns så lätt. Jag ser tillbaka på tiden i Melbourne som en av de bästa tiderna i mitt liv och jag ser på det med ett leende och har bara fantastiska minnen, men jag skulle inte vilja ha det tillbaka. Det slutade när det var som bäst och nu förblir det ett av mina bästa minnen.
 
Och nu hoppas jag bara att jag kommer att känna samma när det är dags att hoppa på flyget härifrån. Det kommer vara jobbigt, precis som det var när jag hoppade på tåget i Melbourne och skulle därifrån, men jag hoppas innerligt att jag innerst inne kommer vara redo. Att jag kommer ta lätt på det när det väl händer och att jag kan se fram emot kommande upplevelser och saker. Jag har skrivit en lista (jag älskar listor) på saker som kommer bli kul/bra/mysigt i Sverige, för att försöka lätta mitt tunga hjärta, typ att jag troligtvis kommer flytta till en annan stad med min bästa vän, att vi kan dricka té från det underbara tésortiment som Sverige har, som inte Australien (eller USA) har och att vi kan julpynta och att jag kan få höra fåglarna kvittra på farmors altan och att jag kommer få träna crossfit i ordentliga crossfitskor och att jag skall köpa riktiga lyftarskor och att jag skall sätta konkreta mål med min träning och ta tag i den på riktigt och träffa vänner jag saknar exempelvis, men just nu hjälper ingenting. Den enda punkten på den listan som lättar mig lite är •Tid att planera för nästa resa/flytt. Just nu är det det enda som känns okej med att åka härifrån, men som sagt, när tiden väl är inne önskar jag verkligen, verkligen att de här sista sju veckorna har varit nog för att förbereda sig mentalt. Det kommer att vara något av det mest känslosamma jag har gjort, haha.
 
Men en glad nyhet är iallafall att det blir en sväng förbi SEATTLE på vägen tillbaka till Sverige! Japp, det blir Australien - Seattle - Göteborg. Några fina sommarveckor i underbara fantastiska Seattle hos min underbara värdfamilj! Jag ser verkligen fram emot att träffa dem igen och Seattle är fantastiskt på sommaren! Det skall bli så kul att träffa ungarna igen, träffa Beth igen som coachade mig i min första crossfitbox och att få ta löprundor i Discovery Park. Sverige blir det först i mitten på augusti. Det är ett tag kvar om man ser på det så, men tiden flyger ju verkligen.
 
Så ligger det till. Det är väldigt mycket känslor angående det här med att den här resan plötsligt fick ett slut, men världen är stor. Jag har så mycket länder jag vill åka till. Just nu känns det som att jag skulle kunna leva i min ryggsäck resten av mitt liv.
 
Min favoritbock, Lucas. <3