30 juli

En månad sedan den där dagen idag. Den där dagen när jag vaknade panikslagen, ringde polisen och fick beskedet. Den första månaden utan dig är avklarad. Bara 900 st kvar. Check, eller vad säger man?
 
En månad låter ganska länge, men på något sätt känns det som att det var ännu mer längesen. Jag har hunnit göra så mycket, hunnit pratat med så många, hunnit få så mycket papper och brev, hunnit tömma och flyttstäda lägenheten, hunnit boka om hela USA-resan, hunnit gå igenom hela begravningsprocessen och lite där till. På en månad. Det enda jag inte har hunnit ännu, det är att inse att jag aldrig mer kommer få träffa dig igen.
 

29 juli

Jag fattar ingenjävlating av allt detta. Är ju förfan lättare att driva hela Volvo, IKEA och Sony helt ensam än att morsan dör i detta landet. Att jag kunde vara så naiv att jag trodde att det skulle vara över efter begravningen. Känns som att det aaaaldrig tar slut. Får två brev per dag från alla landets myndigheter. Hade man inte fattat dödsbeskedet innan så tvingas man inse det nu. Så skall man ha tid att hinna leva mellan allt detta också...

27 juli

Det är det här För alltid som svider.