30 april - Sydney

Jag överlevde 11 timmar på tåg till Sydney. Jag har ju gjort samma resa förut fast i andra riktningen, och den resan gick betydligt lättare. Då var jag jättetrött, kunde sova och mådde nog väldigt bra eftersom att jag såg väldigt mycket fram emot att åka ifrån Sydney och komma till Melbourne, trots att jag aldrig varit där. Denna resan var inte alls lika kul eftersom jag ville gråta hela vägen och jag mådde jätteilla pga skitjobbigt hejdå av Tove. Jag var trött, men kunde inte blunda. Satt helt klarvaken mellan 20 och 07 och tittade ut genom fönstret där man ändå inte såg ett jota eftersom att det var kolsvart. Täckning på mobilen hade jag bara 20% av tiden, men tankarna gick i 250 km/h. Nu skall man bli hemlös igen, haha.
 
Jag gick av tåget på Sydneys centralstation kl sju imorse och eftersom att detta är min tredje gång i Sydney visste jag precis vart jag skulle och känner ju igen mig helt och hållet vilket är en lättnad. Jag har också bokat ett hostel jag visste är fräscht och visste ligger precis vid tågstationen. Jag skall bara bo här i två nätter, sedan skall jag möta upp bonden vars farm jag skall ut till. Han är här i Sydney och hälsar på sin dotter jättelägligt nog så att jag kan snålåka med i hans bil ut till hans farm som ligger 2-3 timmar härifrån.
 
Jag vet att incheckning alltid är efter kl 13-14 men jag har haft tur andra gånger när jag anlänt till nya destinationer tidigt och så även idag. De lyckades hitta en redan ledig säng till mig när jag kom hit i morse så att jag kunde hoppa i säng vid nio i morse. Jag pratade lite med Emma från Sverige och vi sa godnatt och gick och la oss samtidigt. Jag var inte jättetrött faktiskt och hade kunnat strunta i att sova, men när jag väl somnat var det riktigt gött att få in några timmar fram till kl 14. Det gör mig inget att jag sovit bort halva dagen och suttit inne på min säng och tänkt över livet den andra halvan av dagen, eftersom att jag redan har varit här och känner inte att jag behöver ut och upptäcka här i Sydney den här vistelsen. Klockan är snart sex på kvällen och jag kommer la att få tvinga mig ut för att köpa någon slags frukost, men är fortfarande inte hungrig. Det är tunga tider just nu, haha. Men så bra allting kommer bli.

Tillbaka till hostel life. Det har sin charm ändå, trots allt.

29 april - Bye Melbourne

Och så var dagen kommen. Jag har inte förnekat den. Jag är förberedd. Det var inget förhastat beslut och jag är innerst inne redo. Men jag har mått illa i två dagar nu för det här känns riktigt jobbigt. Snart går mitt tåg ifrån Melbourne upp till Sydney. Det är ingen semester utan jag lämnar för gott nu. Jag är jätteexalterad för vad som komma skall och att jag skall få uppleva en massa nya saker och nya ställen, men det svider enormt att den fantastiska tid jag har haft i Melbourne tillsammans med helt fantastiska människor är över. För alltid. Aldrig någonsin har någonting känts så mycket "för alltid" som nu. När jag lämnade min värdfamilj och min crossfitbox i Seattle grät jag många kvällar, men en del av mig visste och vet fortfarande att jag en dag kommer att komma tillbaka till både familjen, huset, staden och boxen. Där har jag någonting att komma tillbaka till. Här i Melbs spricker hela vår familj då Minna och Noel lämnade Australien redan i morse, Tove kan bara stanna här i sex månader till och Kaz och Tom kommer inte att bo i vår lägenhet för alltid. Jag kommer inte att kunna komma tillbaka till oss som familj igen. Jag var klar med au pair-livet när jag lämnade USA, men detta vill jag inte skall ta slut. Innerst inne är jag redo, jag har sett och lärt känna Australiens bästa stad Melbourne, jag har jobbat här med aussies, jag har lärt mig jättemycket på mitt jobb som servitris och jag har fått en vanlig vardag. Jag har bara en tredjedel kvar på mitt visum och jag vet att jag inte vill spendera den tiden i Melbourne. Jag vill se så mycket jag kan och uppleva så mycket jag kan av Australien. Jag vet detta. Men det hjälper ju inte när jag blir påmind av att detta fantastiska är slut för alltid. Man skall sluta när det är som bäst och ännu har vi inte tröttnat helt på varandra vilket kommer göra att jag åker härifrån med enbart fina minnen. Alla kvällar vi haft tillsammans hemma, på balkongen under våra täcken, dagarna i botaniska trädgården, asgarven vi haft i vår park Flagstaff Gardens, när vi firade julafton nere på BBQ-arean, juldagen i 40-45 grader på stranden med resten av hela Melbourne och en helt grym nyårsafton som vi var värdar för. Men mest av allt kommer jag att minnas och sakna alla vanliga kvällar vi hade hemma i vår grotta. Kvällen vi kom överens om att vi behövde komma hemifrån och gick till en bar allihopa, hann ta en drink var innan någon frågade "vill någon gå hem igen?" och alla svarade "JA!". Så bra vi har trivts hemma. Som att ha sleepover med sina bästa vänner, varje dag. Men jag är ändå lite glad att det tar slut nu när allt fortfarande är fantastiskt. Jag är glad att jag åker härifrån samma dag som Minna och Noel för då slipper jag sakna dem hemma.

Överst på min to do list står det Besöka er två i Stockholm! Can't wait tills jag får krama om er igen.

Och så kommer det ju till det här med crossfitboxar. Det är alltid så när man tränar crossfit, att man lyckas skaffa sig ytterligare en familj på ställena man tränar på. För tredje gången lämnar jag en crossfitfamilj, och ja, jag grät när jag gick därifrån idag efter att ha varit där och sagt hejdå. En fantastisk box med underbara människor som jag kanske aldrig träffar igen. Det är det hårda med att vara ute och resa, att man tar folk till sitt hjärta som man sedan tvingas lämna och ofta aldrig mer se igen. Man kan lägga ner tid och engemang för att hålla kontakt med alla man möter, men då hade man inte haft tid till någonting annat eftersom man möter hundratals av människor. Min box i Melbourne har en speciell plats i mitt hjärta för här kände jag att jag utvecklades mycket. Passet som började 12:30 passade mitt liv perfekt. Då kunde jag sova så länge jag ville och sedan hann jag träna 2-3 timmar per dag innan jag skulle börja jobba, eftersom att jag oftast jobbade kväll eller var ledig på vardagar. Då hann jag köra crossfitpasset och hann dessutom köra styrkepasset direkt efteråt där jag kände att jag utvecklade min teknik väldigt mycket och min fantastiska coach Andy la ner mycket tid på att hjälpa och lära mig. Efter det hann jag stretcha i en timma tillsammans med min träningsbuddy Silvana. I Sverige skulle jag mer bara få in träningen mellan livets alla måsten och skynda mig iväg till jobbet, eller vara galet trött efter ett helt jobbpass när jag kom till boxen. Det var en awesome tid och Crossfit Partille är alltid my number one box, men det fanns inte lika mycket tid till utveckling eftersom att jag mest skyndade till nästa grej i livet. Här har det inte funnits samma måsten. Det har varit en otroligt avslappnande tid med mycket tid till sånt jag vill göra. Jag har bara tränat i min Mebournebox i fyra månader, men den har fått en speciell plats hos mig. Jag träffade många trevliga människor och eftersom att jag i princip alltid tränade samma tid så fick jag ofta träna med samma människor och det var alltid trevligt. Och så spenderade jag 3 timmar per dag där, 5-6 dagar i veckan, så det blev ett andra hem. Jag kommer sakna mina coacher Andy och Frank väldigt mycket. Jag var där idag och kramade de två. Tack, Andy, för att du har lagt ner så mycket tid och engemang på mig och min teknik i snatch. Jag åker härifrån med mycket mer kunskap och teknik i mina lyft.



I'll miss you, 224. <3

 
Jag har i fyra månader delat rum med en av de största personligheter jag någonsin träffat. Tove. Jag kommer sakna Tove varje dag tills den dag vi möts igen. Vi byggde upp en relation som jag hoppas och planerar skall hålla för alltid. Jag kunde inte fått någon bättre att dela rum med, jag är evigt tacksam för alla stunder vi har fått tillsammans, alla samtal vi har haft på kvällarna, alla julkalendrar vi har sett tillsammans, alla mysiga morgnar vi haft och jag hade inte ändrat någonting om jag kunde. Tove, du har en del av mitt hjärta för alltid. Du kommer alltid ha varit min första sambo och jag vill ha dig i mitt liv för evigt. Det blev en del tårar när Tove-Li och jag kramades hejdå och det var nog det tuffaste hejdået jag kommer att göra på den här resan. Någon jag har bott så otroligt nära inpå och som varit någon meter ifrån mig typ hela tiden känns det som ibland, och jag vill egentligen att du skall stanna så nära mig i fyra månader till. Första dagen då båda av oss är i Sverige samtidigt igen kommer jag upp till Stockholm och kastar mig i famnen på dig, älskade Tove.
 
Det känns verkligen som att jag skall kräkas, så jobbigt är det här. Idag har jag inte kunnat äta för hela magen är vänd ut och in. Jag var väl förberedd, men fan vad det slog mig som en smäll på käften verkligen. Jag har alltid vetat att vår tid tillsammans inte skulle vara för alltid, och jag är så glad för den oslagbara tid vi fick tillsammans. Jag hade inte gjort någonting av min tid i Melbourne ogjort och mitt hjärta kommer alltid att klappa för Melbourne och nu även för stockholmare.

28 april - Melbourne

Och så blev det plötsligt dagen innan. Dagen man behövde börja packa ner sitt liv i sin ryggsäck igen. Jag minns när jag packade upp för fyra månader sedan och tänkte "fyfan för den dagen då allt skall ner igen".


Jag visste att jag skulle behöva vara hård mot mig själv och behöva göra mig av med saker jag kanske egentligen skulle vilja ha med mig, men det blev tyvärr värre än jag föreställt mig. För att tag sedan gjorde jag mig av med saker jag garanterat visste att jag inte skulle ha svårigheter att lämna, men tänkte att resten kanske skulle gå ner om man gav mig fan på det, men så fel jag hade. Det var mer än en sak som jag gärna tagit med mig men som inte kom med. Då har jag ändå världens största ryggsäck, tycker jag. Känns verkligen som att man lever på existensminimum ibland. Jag provpackade och packade om typ fyra gånger och fick ta bort fler och fler plagg för varje gång jag testade och insåg att det aldrig skulle gå. Väskan gick igen till slut, efter att jag fått ta farväl och många grejer som jag tänkt att jag skulle ta med mig, men som jag innerst inne vet att jag kommer överleva utan. That's a part of the backpacker life, man får verkligen inse vad man har och göra det bästa av det. Exempelvis sover och festar jag i samma kläder, haha. Vissa kläder som jag kan använda som pyjamas är samma kläder som jag sätter en kavaj över för att klä upp det. Det är en väldigt nyttig prövning i livet!






Och så kom sista familjekvällen i lägenheten. Vi bor ju tillsammans med två av världens bästa vietnameser som jag kommer sakna jättemycket och en av dem jobbar som kock. Vi har bett honom sedan vi flyttade in att han skulle laga mat åt oss någon dag, men stackaren har ju varit på jobbet dygnets alla vakna timmar så det har aldrig kommit tillfälle. Sista kvällen i lägenheten bad vi honom jättesnällt om vi inte snälla kunde få en typiskt vietnamesisk middag, och önskan gick i upplevelse. Alltså gissa om det var gott! Och vi är så glada att vi fick ihop alla sex familjemedlemmar vår sista kväll. Vilken fantastisk avslutning. Världens bästa familj!

VÄRLDSBÄST. Grym sista kväll.