Isabelle

Jisses. Vilken helg! Ja, vilken fantastisk helg. Natten mellan fredag och lördag mötte jag Frida vid busstationen när hennes buss anlände från Sydney. Hon checkade in på mitt hostel och dagen efter på lördagen taggade vi STEREOSONIC.

 

Festivalen pågick mellan 12 och 22 så vi var uppe klockan nio och käkade frulle, sedan stack vi ut och köpte den dricka vi skulle behöva under dagen och vid halv tolv var vi i gång med förfesten medan vi gjorde oss i ordning. Perfekt tid för vodka. Vi plattade hår och sminkade oss och sedan gav vi oss ner i lobbyn och mötte upp fyra svenska killar som bor på vårt hostel för att tillsammans dra oss vidare till nästa förfest på ett annat hostel. Dessvärre när vi kommer fram är hela festen redan på väg att dra till festivalen. Själva var vi inte intresserade av de artister som spelade så tidigt på dagen och dessutom hade vi en hel del dricka kvar så vi stannade inne i stan.

Frida!

När vi satt på gräset och drack och skulle precis köra i gång ett drickspel kommer det en tjej och en kille gåendes bredvid oss när tjejen plötsligt kollapsar på gräset. Hon såg rätt medvetslös ut ett tag men de lyckades till slut få henne på fötter efter en liten stund. De såg tyvärr väldigt risiga och hemlösa ut, hela gruppen och satt på madrasser i parken. Jag hoppades för några sekunder att de visste vad det var med henne men de själva kom sedan och frågade ifall vi hade en mobiltelefon så att vi kunde ringa ambulansen. Tjejen var inte äldre än 30 och såg riktigt riktigt dålig ut. Hon hade ett stort blåmärke på kinden och halva ansiktet var jättesvullet och hennes vänner berättade att hon nyss blivit slagen och att det var därför hon vad snurrig och föll ihop men man behöver inte vara expert för att se att den stackaren gick på någonting alldeles för starkt för hennes stackars kropp. Frida började att ringa men jag tog till slut över i hopp om att kanske veta lite mer om vart vi befann oss. Tjejen fick spasmer i hela kroppen och låg och skakade och till slut började hennes vänner göra kontgjord andning och grejer och påstod att hon inte hade någon puls. Alltså den paniken när man står där bredvid och tror att man håller på att se någon dö. Jag pratade med SOS och de ställer så jobbiga frågor. Först och främst visste jag inte det exakta namnet på parken vi var i, men jag visste vad som låg runt så jag förklarade precis vart vi var. "Om du kommer från casinot och går över bron så finns det en park på andra sidan bron, där är vi" men mannen från SOS verkade ju fan aldrig ha varit i Melbourne. "Vilken bro? Vilken riktning? Jag sätter er casinots adress som er adress". Men ta vilken bro du vill, alla kommer leda till den enda parken på andra sidan ån, hur svårt skall det vara?! När man tror att personen framför en faktiskt håller på att dö är det inte lätt att hålla lugnet när ambulansen påstår att "de inte riktigt vet vart vi befinner oss". Jag fick till slut upp min egen telefon och kunde gå in på Google maps och kolla namnet på parken, precis som mannen från SOS kunde gjort själv? Och sen kom en massa frågor om hon led av epilepsi, diabetes, om hon var gravid, vad hon hette etcetc som man är menad att fråga en person som bara skakar. Hennes kompisar kunde svara vad de trodde bara och det fick räcka. Usch, man såg hur de tänderna, de fingrarna, den kroppen hade varit med om alldeles för mycket redan. Tack och lov kom till slut ambulansen och tog över. De tog med henne till sjukhuset och det var först då jag kunde andas ut igen. Men jag var uppstressad resten av förfesten i parken och kunde inte sätta mig ner riktigt, men hade kul ändå till slut. Vad som berör mig är att hon är så ung och jag vet att när hon kommer ut från sjukhuset så kan allt detta hända igen. Jag gick tillbaka till de kompisar som stannade kvar i parken och frågade hur allt gick med ambulansen och fick en massa "God bless you". En av killarna hade sin pappa i samma gäng som helt klart hade sett bättre dagar i sitt liv (eller kanske inte...), och det tynger mig så när barn till missbrukande föräldrar hamnar i samma skit. Som om deras öde redan var skrivet så.

Nu hoppas jag bara att den stackars tjejen fick tid att återhämta sig på sjukhuset, fick vård för sina skador för misshandeln och att hon försöker hålla sig mer säker i framtiden. Det svider så att veta att det där mer eller mindre var hennes vardag.

En sak som jag blev förbaskad på också: Jag sa till ambulanspersonalen när de kom "Jag var den som ringde. Behöver ni mig mer nu?" varpå en av killarna svarar "Nej, jag har flickvän så jag skall inte behöva dig". Men alltså, här bryr jag mig bara jävligt mycket om den tjej som jag just sett typ halvdö, och du kan med att skoja om att detta skulle vara en situation när en kvinna skulle vara desperat efter en man?? Förbannad blir jag på mansgrisar.