27-28 augusti - Sydney

Nu är det som så att jag har hundratals bilder från de tre veckor som gått så jag tänker faktiskt inte köra dem i Photoshop innan jag lägger upp dem. Det blir för mycket jobb. Här kommer ett gäng originalbilder från min första heldag i Sydney.
 
Jag åkte från Sverige måndagen den 24:e augusti, kom fram till Sydney torsdagen den 27:e lokal tid. Det här med tidsskillnaden... Jag kommer aldrig förstå mig på det. Jag reste i två dagar, ändå kommer jag fram mer än två dagar senare. Vad gjorde jag den tredje dagen? Inte existerade?

Istället för att resa via Hong Kong så reste jag via Singapore. Planet skulle bara mellanlanda där och samma flygplan skulle resa vidare till Sydney så det blev samma flygplan och samma säte i 23 timmar. Jag gick dock av och sträckte på benen i Singapore en halvtimma, och sedan väntade en lika lång resa till. Jag hade inte alls sett fram emot resan just för att den var så himla lång. Jag är inte flygrädd, men jag blir lätt uttråkad och får lätt träsmak i rumpan, därför tycker jag inte att det är så kul. Men det gick alldeles utmärkt! Tyckte inte att det var det minsta jobbigt. Men lyssna på det här; Jag kollade inte på en enda film. Slog aldrig ens på min skärm. ÄNDÅ gick det kanonbra. Jag läste en del (En man som heter Ove är en av de bästa böckerna jag läst) och lyckades faktiskt sova en hel del också. Blev faktiskt aldrig helt galen. När Emma och jag reste hem från Miami i nio timmar hann jag bli helt galen ca 12 gånger. 23 timmar var inga problemas. Men det var nog bara en vinstlott.

Jag hade sån tur för under båda turerna London-Singapore och Singapore-Sydney hade jag ett tomt säte bredvid mig i mitten. Haha, jag skrattade när jag tog av mig mina skor och satte de i mitten och killen på gångplatsen gjorde exakt likadant sekunden efter att jag hade gjort det. En liten bästis action, haha.

Jag kom fram till Sydney och min väska också, woho! Jag skulle inte blivit förvånad ifall min väska inte kom fram, efter denna resan. Tänkte att den säkert hade stuckit iväg till Hong Kong och blivit fast där elelr något. Men även här drog jag en vinstlott och väskan kom fram precis i lagom tid. Jag hade, som alla andra, fått fylla i ett papper på planet om vad jag hade med mig i mitt bagage samt något papper om Ebola som jag ju måste spara i 21 dagar. Jag förstod inte allting som stod på pappret, eller var iallafall osäker på vad jag skulle svara. De frågade ifall jag hade med mig några träningsskor exempelvis och det har jag ju. Man har ju tittat för mycket på Gränsbevakarna Australien hemma på svensk TV för att inte bli nojig över att åka fast i tullen. Nu visade det ju sig att det där pappret var en så mycket mindre deal än man trodde. Jag frågade mannen i tullen om vad han ville att jag skulle svara på träningssko-frågan och han bah "är de smutsiga?", Nej, svarade jag och så sa han "fyll i nej då". Hopp. Jag hade adressen på mitt hostel med mig i mina anteckningar, men han sa "skriv bara namnet på hostellet, det räcker". Allt man har läst om att komma in i Australien, alla bevis man måste ha på att man har tillräckligt med pengar, att man har ett visum, att man har ditten, att man har datten - ingenting blev jag frågad om. Helt plötsligt stod jag på utsidan flygplatsen med mitt bagage och jag hade inte åkt fast, ingen hade öppnat min väska, jag hade inte visat upp några papper, jag hade inte fått några speciella frågor och undrade "var det allt?". No need to worry about att få komma in här verkligen. Men jag antar att mitt svenska pass hjälpte mig mycket på traveln här. Jag får för mig att svenskar inte ligger i riskzonen för att åka fast eller bli utfrågad. Jag minns ju när Annie och jag skulle in i USA på våra arbetsvisum. Och när pappa och Linn skulle in och när Emma skulle in där. Där har vi ett land som TAR TID PÅ SIG att släppa in folk. Här stötte jag inte på en kö och helt plötsligt var allting klart.

Efter att ha frågat mig fram så hittade jag till min shuttle bus som skulle åka förbi mitt hostel (Wake Up). Dagen efter anordnade hostellet en city walk med guide. Det blev några timmars vandring med en guide från Irland och med den irländska dialekten förstod jag circus var femte ord. Jag fick gissa vad det handlade om.




The ANZAC Memorial. Uppe i taket finns 120,000 guldstjärnor, en för varje person från bara New South Wales som dog i första världskriget.


The memorial.
 







Jurassic Park, kind of.







Kangaroo balls. Om man vill ha det som nyckelring.

Under vandringen pratade med med de andra som också gick med. En tjej bodde i Seattle, i området precis bredvid det området jag bodde i när jag bodde där. Kul! Annars blev jag lite bättre vän med Mandy från Kanada. Hon och jag drog från gruppen i slutet av vandringen för att gå på marknad istället. Båda var ganska trötta efteråt så vi tog oss en nap innan vi satte igång med att göra oss i ordning inne på Mandys rum inför kvällens fest.
 

Mandy


I sånt här ljus ser man folks mjäll de har i håret och på axlarna.........



Vi blev ganska fulla och hade ganska kul. End of story. Förutom det att jag sedan jag var 18 år alltid har gått fram till bartendern och sagt "något gott, tack" och alltid har fått någon go drink. ALLTID gör jag så, varje gång, och så får jag alltid en ny god drink. Jag har druckit alla drinkar som finns men vet inte namnet på någon, jag vet bara att det var "något gott". Trehundra gånger har jag gjort det och det har alltid gått bra men så gör jag det här i Sydney på Side Bar och bartendern frågar om och om igen "men VAD VILL DU HA?" och jag svarar om och om igen "du får freestyla vad du vill åt mig, jag ger dig fria händer" varpå hon freakar ut och bah "du är den som kommer till en bar och vill ha något, då är det du som berättar vad du vill ha, du kan inte bara komma hit och säga så!". Hahah, that bitch tho? Sedan beställde jag "något gott" typ tio gånger till av hennes kollegor. Fyfan sicken surpuppa, det är inte klokt. Jobba inte som fucking bartender.
Kategori: Australien Taggar: 2015, alcohol, alkohol, australia, australien, drunk, fest, full, party, sydney, wakeup;
Kommentera inlägget här: