28 april - Melbourne
Och så blev det plötsligt dagen innan. Dagen man behövde börja packa ner sitt liv i sin ryggsäck igen. Jag minns när jag packade upp för fyra månader sedan och tänkte "fyfan för den dagen då allt skall ner igen".
Jag visste att jag skulle behöva vara hård mot mig själv och behöva göra mig av med saker jag kanske egentligen skulle vilja ha med mig, men det blev tyvärr värre än jag föreställt mig. För att tag sedan gjorde jag mig av med saker jag garanterat visste att jag inte skulle ha svårigheter att lämna, men tänkte att resten kanske skulle gå ner om man gav mig fan på det, men så fel jag hade. Det var mer än en sak som jag gärna tagit med mig men som inte kom med. Då har jag ändå världens största ryggsäck, tycker jag. Känns verkligen som att man lever på existensminimum ibland. Jag provpackade och packade om typ fyra gånger och fick ta bort fler och fler plagg för varje gång jag testade och insåg att det aldrig skulle gå. Väskan gick igen till slut, efter att jag fått ta farväl och många grejer som jag tänkt att jag skulle ta med mig, men som jag innerst inne vet att jag kommer överleva utan. That's a part of the backpacker life, man får verkligen inse vad man har och göra det bästa av det. Exempelvis sover och festar jag i samma kläder, haha. Vissa kläder som jag kan använda som pyjamas är samma kläder som jag sätter en kavaj över för att klä upp det. Det är en väldigt nyttig prövning i livet!
Jag visste att jag skulle behöva vara hård mot mig själv och behöva göra mig av med saker jag kanske egentligen skulle vilja ha med mig, men det blev tyvärr värre än jag föreställt mig. För att tag sedan gjorde jag mig av med saker jag garanterat visste att jag inte skulle ha svårigheter att lämna, men tänkte att resten kanske skulle gå ner om man gav mig fan på det, men så fel jag hade. Det var mer än en sak som jag gärna tagit med mig men som inte kom med. Då har jag ändå världens största ryggsäck, tycker jag. Känns verkligen som att man lever på existensminimum ibland. Jag provpackade och packade om typ fyra gånger och fick ta bort fler och fler plagg för varje gång jag testade och insåg att det aldrig skulle gå. Väskan gick igen till slut, efter att jag fått ta farväl och många grejer som jag tänkt att jag skulle ta med mig, men som jag innerst inne vet att jag kommer överleva utan. That's a part of the backpacker life, man får verkligen inse vad man har och göra det bästa av det. Exempelvis sover och festar jag i samma kläder, haha. Vissa kläder som jag kan använda som pyjamas är samma kläder som jag sätter en kavaj över för att klä upp det. Det är en väldigt nyttig prövning i livet!
Och så kom sista familjekvällen i lägenheten. Vi bor ju tillsammans med två av världens bästa vietnameser som jag kommer sakna jättemycket och en av dem jobbar som kock. Vi har bett honom sedan vi flyttade in att han skulle laga mat åt oss någon dag, men stackaren har ju varit på jobbet dygnets alla vakna timmar så det har aldrig kommit tillfälle. Sista kvällen i lägenheten bad vi honom jättesnällt om vi inte snälla kunde få en typiskt vietnamesisk middag, och önskan gick i upplevelse. Alltså gissa om det var gott! Och vi är så glada att vi fick ihop alla sex familjemedlemmar vår sista kväll. Vilken fantastisk avslutning. Världens bästa familj!
VÄRLDSBÄST. Grym sista kväll.