5 juni - Darwin
När jag satt och åt frukost denna dag kom det en tjej och satte sig mittemot mig vid långbordet jag satt vid. Hon frågade bara "kan jag sitta med dig?" och självklart kunde hon det. Under frukosten satt vi och pratade om våra resor vi gjort och allt vi lärt oss under vägen. Sen slutade det med att hon och jag hängde resten av den dagen. Vi badade i lagunen, satt i gräset och pratade och sen på kvällen gick vi på matmarknad tillsammans. SÅ lätt löser det sig med det sociala när man backpackar. Det absolut sista man behöver oroa sig för när man reser själv är hur man skall skaffa vänner eller vilka man skall hänga med. Det där löser sig alltid. 10 månader har snart gått och jag har inte varit orolig en enda gång över att jag skall känna mig ensam på min nästa destination. Nu är jag visserligen en person som inte har ont av att vara ensam och vissa dagen även väljer att vara ensam för att det är skönt, men mestadels av tiden vill man vara med någon och då kan man alltid vara det. Vid matborden i köket går man fram till någon som sitter ner och så är det löst.
Samma sak hände mig på stranden någon dag innan. Jag satt på en handduk och lyssnade på en dokumentärpodd och hade denna dag valt att gå ensam till stranden för att kunna lyssna på den podden och bara ta det lugnt i någon timma, men jag blev så varm att svetten rann och jag gick ner i vattnet med mina kläder på för att svalka mig (de var ju ändå helt pisseblöta av svett) och när jag kom upp igen hade det satt sig en kille på sin handduk precis bredvid min och han frågade mig när jag kom upp ifall vattnet var kallt, och sen hängde vi resten av den dagen.
Iallafall, den här vackra Flavia från Brasilien och jag stack på matmarknad på kvällen och åt vegetariskt i solnedgången på stranden.
Samma sak hände mig på stranden någon dag innan. Jag satt på en handduk och lyssnade på en dokumentärpodd och hade denna dag valt att gå ensam till stranden för att kunna lyssna på den podden och bara ta det lugnt i någon timma, men jag blev så varm att svetten rann och jag gick ner i vattnet med mina kläder på för att svalka mig (de var ju ändå helt pisseblöta av svett) och när jag kom upp igen hade det satt sig en kille på sin handduk precis bredvid min och han frågade mig när jag kom upp ifall vattnet var kallt, och sen hängde vi resten av den dagen.
Iallafall, den här vackra Flavia från Brasilien och jag stack på matmarknad på kvällen och åt vegetariskt i solnedgången på stranden.
När vi kom tillbaka till hostellet satt vi i varsin solstol (trots bäcksvart men fortfarande sjukt varmt) och tjötade vidare om livet och allt vad det bär med sig. Kul är också att jag trodde att vi var i samma ålder enda tills hon berättar att hon är 43 år. Jag har aldrig gapat så länge i hela mitt liv. Alltså kvinnor från Sydamerika åldras inte! Och detta blev ytterligare en situation där jag lärde mig att aldrig döma någon innan jag lärt känna personen och inte heller tro eller få för mig att jag inte har något att hämta hos folk för att de är äldre eller yngre än mig, eller på andra sätt olika mig. Flavia och jag hade jättetrevligt hela den dagen, och det var ingen som märkte att hon var i samma ålder som mina föräldrar. Tack, Flavia, för att du satte dig ner och åt frukost med mig!